Igår när jag kom hem efter jobbet ville jag börja gråta av lycka.
Tacksamhetsgråt.

Jag känner flow.

 

Ändå svävar jag någonstans mellan att vara och att inte vara ibland.
Att vara skitglad och sedan pissarg.
Att vara irriterad till att smälta av kärlekspirr och lycka när jag ser in i Johns ögon.
Att stå och gulla med mina gurkplantor i köksfönstret till att springa skiten av mig till skrik-och-gap-musik.

Att meditera till att oroa mig över framtiden.
Studentmössa eller pensionär?
Att tänka på döden till att nära och kära känner första sparken från ett litet liv i magen.

Jag blir gråtig över båda delar.

 

Min gammelmormor har gått bort och jag ska på min första familjebegravning på onsdag. 
Hennes fredsduvor i porslin spirar i sovrumsfönstret och är det första jag ser när jag vaknar. 

Sprang vårruset med jobbet och blev helt sprittig i kroppen.
På torsdag springer jag därför falkloppet. 

 

Livet är rikt på lite allt möjligt för tillfället.

Och jag tror det är så det ska vara, bara man tar vara på varje stund.