Det är Söndag och andra advent.

Snön blåser ute och jag sitter inne och myser med tända ljus.

 

John är och repar.

Sally ligger i mitt knä och jag hinner dricka kaffe utan att stressa iväg till jobbet. 

 

I Onsdags gjorde jag prov och blev godkänd.

I Onsdags föll en tung sten från mina axlar.

I Onsdags blev jag Kostrådgivare.

Jag kan fortfarande inte fatta att jag gjorde resan till Spanien, inte heller att jag klarade provet.

Men det gjorde jag. 

 

Det har vart en stressig tid och jag ber alla i min närhet om ursäkt för detta, jag hoppas att ni förstår.

Man tror att man har så mycket tid och man vill göra allt samtidigt. Där någonstans tar det stopp för mig. Jag räcker upp händerna i luften, går ned på knä och säger högt för mig själv att jag ger upp. Efter det tar det tid innan jag kan resa mig upp igen och ta nya tag. Däremellan gör jag saker som absolut inte bör göras. Jag antar att jag måste komma bort från det som är måsten. Plus en massa grubbel och plus ett psykbryt eller två.

Skör som en tråd, lipig, irriterad, arg men framför allt ledsen.

Ledsen över att man måste kämpa hela tiden, ledsen över att man inte kan få glida med den där jävla räkmackan någon enstaka gång.

 

På tal om att glida, om cirkus en vecka toppas denna lättnad som skapats i mig med att glida ner till Filippinerna. Då ska jag umgås med min familj i tre veckor. Mamma, Pappa, Alicia, Jag och John. 

 

Som avslutningsvis, en liten tankeställare.

Låt oss uppskatta allt vi har för en liten stund. Vara tacksamma för det vi har en liten stund.

Strunta i allt som skapar oro, stress, irritation eller andra negativa känslor och tankar.

För visst finns det väldigt mycket man är tacksam för om man tänker till?