Jag blir så arg på mig själv när jag är ute i sista sekund. Kollar upp vaccinationer 10 dagar innan vi ska åka, självklart fattas det en liten spruta då. Hon är ju dum i huvudet som inte tänkt på det innan tänker ni. Ja, jag har ju tydligen inte tänkt alls, och det är ju ännu värre. Rena rama turen att det finns en vecka kvar att spela på. Det är lugnt. Det löser sig. Andas. Men fan, så irri. Skärpning Lenny.

 

Till något mycket positivare. Amanda kommer hem från hennes Helsingborg imorgon. Ren lycka. Också lite sorgligt. Nu börjar alla "hejdåträffar". Man träffas för att säga hej då för ett tag, jag gillar inte det. Nio veckor är väl ingen big deal kanske många tänker. Men för mig är det faktiskt en big deal. Mamma, pappa och lillasyster blir värst. Förra året ville jag bara försvinna ner genom soffan dem där sista minuterna innan jag skulle åka. Så jobbigt det var. Men denna gången är dem lite lugnare, och jag med tror jag. Jag ska ju vara med min stora starka björn (John) dygnet runt i nio veckor.

 

Lennypussar!